Lansering av fond

Presenterade för någon månad sedan idén om att fondifera en del av min portfölj för att få en mer konsekvent investeringsstrategi.

Läs gärna tidigare inlägg:
http://breakingbucks.blogspot.se/2017/03/fondering-vidare-resonemang.html
http://breakingbucks.blogspot.se/2017/03/en-fonds-styrka-och-svaghet.html

Det jag nu beslutat är att lansera en fond. Storleken ska vara på 500 000 kr, d.v.s. något mer än vad jag har i portföljen för tillfället och att den ska lanseras vid nyår 2017/2018. Reglerna för fonden ska vara att den minst ska bestå av 15 innehav och att andelen kontanter aldrig får överstiga 20 procent. Fonden får endast investerade i aktier och på noterade marknader i västvärlden. Både 2017 och 2018 ska ses som en övergångsperiod och reglerna börjar gälla skarpt i slutet på 2018. Avkastningsmålet på fonden är satt till 12 procent per år i genomsnitt.

Resterande nysparande när väl fonden är stängd ska allokeras till 100% in i indexfonder. Ifall inget oförutsett inträffar kommer fonden att stängas för insättningen vid nyår 2017/2018.

Detta kommer givetvis att innebära en del större förändringar och jag har redan börjat genomföra en del. Exempelvis har jag som en konsekvens av mitt beslut köpt tillbaka Nilörngruppen. Antalet innehav uppgår därför till sju i dagsläget.

Vad tror ni om förändringen? Är jag knäpp eller tänker jag rätt?

Fondering - vidare resonemang

Lanserade ju förra veckan tanken om att fondera en del av min portfölj. Syftet skulle vara att rent mentalt kunna hålla en portfölj fullinvesterad hela tiden samtidigt som jag inte riskerade alla mina besparingar.

En tanke som jag brottas med och som nog även är avgörande varför jag inte redan i dagsläget ligger 100 procent investerad är att jag kan behöva delar av min portfölj inom de närmaste fem till tio åren. Samtidigt vill jag ligga investerad så mycket som möjligt då jag anser att jag kan få avkastning på pengarna.

Jag tycker problematiken kring investeringshorisont diskuteras alldeles för lite i bloggosfären. Det är lätt att säga att det alltid är rätt att ligga 100 procent investerad, att tajming är meningslöst osv. Men, få personer tycker jag diskuterar risken i att de faktiskt kan behöva använda en del av portföljen för framtida husköp, arbetslöshet mm. Och då är det inte så roligt att behöva gå ur delar av portföljen när värdet är nedpressat. Att ligga likvid och bara invänta tillfällen då det är nedpressad kanske inte maximerar avkastningen, men det minimerar risken.

Det jag kommit fram till för att lösa problemet är väl i praktiken att öka på bufferten. Själv väljer jag att kalla det fondering - dvs jag väljer ut en absolut summa som jag sätter av och skapar en "fond" av pengarna. Fonden har i sin tur regler för hur den får investera, hur mycket likvider som får finnas osv. Inga pengar får sättas in eller tas ut ur fonden, annat än i nödfall. Man skulle kunna få fundera på om man en gång per år får välja att ta ut eller sätta in pengar.

Summan för min fond ska vara tillräcklig stor samtidigt som den ska vara tillräckligt liten för att resterande pengar ska räcka till vid eventuella husköp. Funderar som sagt på mellan 200-250 tkr. Vad tror ni? För lite eller för mycket för vad jag ska uppnå? Tidsmässigt tänker jag att fonden ska löpa åtminstone 20 år framöver.

En fonds styrka och svaghet

Sitter och bläddrar igenom Berkshire hathaways och Buffets årliga brev till sina aktieägare och reflekterar över den otroliga värdeutveckling som ändå har ägt rum i detta bolag under de 50 åren! bolaget varit verksamt. En sak som jag slås av är att det faktiskt har inträffat en nära 50 procentig market-value nedgång 1974 och som sedan följdes av ett par år med över 100 procentiga uppgångar. När man får ett facit presenterat med en stor mängd år är det lättare att förstå tjusningen av långa tidshorisonter och poänglösheten i att ligga med kontanter.

Detta är dock lättare sagt än gjort och som trogna läsare vet ligger jag numera med cirka 50 procent kontanter. Jag kan även reflektera i att jag både lyckas och inte lyckas tajma nedgångar, men att jag ändå fått bra avkastning på de pengar jag faktiskt legat investerade med.

Ett problem när man sparar löpande och sedan ska ligga fullinvesterad är att du vid varje given tidpunkt ligger på ett sorts all-time-high i portföljen och om/när nedgången kommer kan du i kronor och ören faktiskt förlora mer än vad du ackumulerat har samlat ihop i avkastning under åren. Det kanske inte är ett problem om du fortsatt kan ligga kvar med pengarna, men kan bli ett desto större problem om du ska använda de till husköp eller behöver de som buffert eller liknande. Psykologiskt är det dock jobbigt att känna att alla dina år av ackumulerat investerande försvinner.

Ett sätt att komma runt detta är att konstruera en sorts mental aktiefond utan rätt till uttag eller insättningar på ett belopp som du "kan förlora". Så det jag funderar på att göra är att lägga om portföljen så att jag sätter av en absolut summa, säg 200 000 kr, som jag ska förvalta på bästa sätt i "evig tid". Nysparande får jag förvalta hur jag vill, i aktier, fonder eller bara räntespar, men det sätts inte in automatiskt till fonden. På bloggen kommer jag då att redovisa endast hur det går för fonden och inte hela mitt sparkapital.

Vad tror ni om det?

Sannolikheter, utfall och tidsaspekt

Att investera i aktier är att investera på föreställda utfall och sannolikheter för att dessa utfall ska äga rum. Ibland inträffar även saker som man absolut inte kunnat föreställa sig, men det går ju att ha med i originalkalkylen, d.v.s. en "fuck-up-variable", "margin-of-safety" eller "black swan variable" som det heter på finanslingo. 

Förutom sannolikhet och utfall finns även en tidsaspekt. Du kan ha rätt i sak, men fel i tid. Att tidsaspekten finns är en av anledningarna varför jag endast investerar i aktier och inte i optioner, warranter eller andra typer av finansiella instrument, då de vanligtvis kräver att du prickar in utfall rätt i tid.

Tidsaspekten finns även principiellt med i aktieinvesteringar, då det finns något som heter alternativkostnad. Du skulle istället för att vara investerad kunnat ligga i ett index eller hållit pengarna i obligationer under tiden. Denna tänk om alternativkostnad är dock förrädisk då du tvingas återigen till att försöka tajma saker rätt i tid, något som är svårare än att föreställa sig olika utfall och bedöma grova sannolikheter. 

Vidare har man inte fel i sak bara för att inte ett utfall inträffar direkt efter en investering. Det är ingen som har rätt eller fel ännu i sin analys om H&M, för att ge ett exempel, detta kommer visa sig först om 1-2 år. Och, även om det visar sig att jag har fel i sak med min H&M investering, bevisar det inte att min investeringsstrategi är felaktig, utan att ett utfall som jag bedömt med lägre sannolikhet inträffade. 

Så med det sagt, om några år får vi se, men det ska likväl bli spännande att läsa H&M-rapporten på tisdag! Mycket nedtryckta förväntningar vs. hög dollarkurs och sämre marginaler. Vi får se vilken del som överraskar marknaden denna gång. 

Julskinka - En analogi

Idag tänkte jag prata om julskinka. I helgen köpte jag prima skinka för 9 kr kilot på mitt lokala ICA. Billigt värre tyckte jag, men vad har det för relevant på en aktieblogg kanske du frågar dig? Analogin är faktiskt mer slående än vad man kan tro. Före jul fanns det en mängd olika julskinkor till olika pris; billigaste på Lidl gick att få för 54 kronor kilot, någon sorts mellanting på ICA för 89 kronor kilot, men även lyxvarianter för 199 kr kilot. Eftersom jul var i annalkande var folk sugna på gris och köpte således mängder av det som höll uppe priserna. Jämfört med andra köttproteinkällor som kan kosta uppåt 200-300 kr kilot kan man till och med säga att 199 kr kilot var billigt! Efter jul inträffande en kris och grispriserna dumpades, först till runt 40 kronor kilot för mellanklassen, sedan till 20 kronor kilot efter nyår och nu i helgen så till 9 kronor kilot. Då slog jag till. Aktiemarknaden brukar visa på samma typ av beteende. Det finns en underliggande efterfrågan på något, sedan inträffar en trend eller händelse som driver upp priserna, antingen en allmän stämning som driver fram ett måste av att köpa något, eller en obeveklig framtidstro. För eller senare inträffar en brytpunkt där stämningen försvinner, julmusiken stannar och det börjar gå ner. När väl den nya dystrare stämningen får fotfäste blir den svår att vända, det blir helt enkelt otänkbar att köpa skinka i det här fallet, vilket pressar priserna nedåt. Först försöker säljarna hålla priserna uppe, sedan börjar de sänka, hoppas på att någon ska nappa. När ingen gör det drabbas de av panik och sänker priserna igen, när det inte finns någon tagare slutar det med att de nästan i praktiken slänger ut tillgången. Då brukar det vara läge att köpa, men det gäller att sätta sig över den allmänna stämningen och se till grundvärdet, i det här fallet protein och god gris. 

Att lära sig ta en nedgång

Jag tror alla som handlar med aktier någon gång har tänkt tanken, "varför sålde jag inte?". Tanken brukar leta sig fram i samband med magont och allmän oroskänsla som följer vid en börsnedgång eller en "dålig" rapport eller nyhet. Det är heller inte ovanligt att tanken dyker upp precis efter du har sett portföljen på All Time High och mer eller mindre känt dig som en expert i stockpicking.

Då är det lätt att glömma att du inte äger en aktie - du äger en del av en verksamhet, vars dagliga drift INTE avspeglas i den dagliga aktiehandeln. Det är förväntningar om den dagliga driften som avspeglas i aktiekursen. Och, de fluktuerar med en väldig fart, upp och ner.

Därför är det viktigt att lära sig ta en nedgång och på samma sätt sluta bry sig om dagligt depåvärde. Det är givetvis lättare sagt än gjort.

En sak som jag själv försöker förbättra är att endast gå in i bolag där jag kan ta en nedgång utan att behöva bry mig om hur aktiekursen går. Att exempelvis köpa aktier i ett högbelånat fastighetsbolag eller finansinstitut är upplagt för nervkramande och sömnlösa nätter. För hur agerar du när kursen börjar vika? Kanske vet marknaden något som inte jag vet? Måste de kanske göra en nyemission? Har de åkt på stora kapitalförluster? etc.

Samma sak gäller för bolag med hög konjunkturkänsligt utan en väldigt stark balansräkning eller med produkter som är lätt utbytbara.

Så vad vill jag säga med det här inlägget? Bara egentligen att du ska vara trygg med det bolaget du investerar i. Om du är trygg med investeringen i grunden är det lättare att stå pall när det blåser storm och värderingen på din investering går ner i vindlande fart. Då kan du istället se tillfällen och det psykologiska med värdeminskningen vänds till ett tillfälle för lysande affärer.

Tidshorisont på investeringar?

En sak som jag reflekterat över är att jag inte har kvar ett enda innehav från tiden före 2014, då jag på allvar började mäta och följa upp min avkastning. Mitt nuvarande äldsta innehav är Tesco, som jag köpte för 207 pence i september 2014, ett riktigt feldrag med tanke på att jag samtidigt sålde bl.a. Bahnhof för att finansiera köpet.

Argumentet till att jag bytte, var att Bahnhof var fullvärderat (runt p/e 20), och att Tesco, med grundläggande affärsidé att sälja mat och dessutom marknadsledare i England, var värderad i närheten av sitt tjugoårslägsta. 

Nu är Tesco ett innehav som jag aldrig tänkt att sälja med det enkla argumentet att jag tror att affärsmodellen, att sälja mat, aldrig kommer att upphöra att existera. Vi får se om 10 år om bytet fortfarande var ett misstag eller inte. Om de lyckas tjäna pengar igen eller inte.  

För evigt, kanske är en aning överdriven tidshorisont, men jag har ändå någon sorts regel att de investeringar jag gör ska hålla för en nedgång i konjunkturen, de ska kunna hålla sig flytande och det ska inte råda någon tvivel att de inte kommer gå i konkurs eller göra kraftiga nyemissioner.  

Sedan, när det kommer till tidshorisont verkar det som jag har svårare att hålla kvar i innehaven. Speciellt när, som jag tycker, att de inte levererar eller verksamhetsmässigt rör sig åt fel håll. Av den anledningen sålde jag delar av mitt Railcare innehav efter rapporten. Kanske är det kortsiktigt att tänka så, vilket är anledningen till inlägget. 

Och, nu den öppna frågor till er läsare och till mig själv. Borde jag införa någon sorts tidregel för investeringarna som man inte får bryta? Typ om jag köper aktier i bolaget måste jag hålla de i minst 1 år, oavsett hur det går. Vad tror ni? Eller är det fånigt?

Funderar på ny strategi

Jag skrev ju här om veckan om investeringskriterier, dvs vilka typer av bolag du kommer in dig på.

När jag har tänkt mer på saken funderar jag på att lägga till en strategi. Den är knappast ny, men ny för mig. Den går ut på att leta efter stabila utdelare. Det jag menar är inte att leta efter bolag som ger en hög utdelningen utan efter bolag som ger en stabil utdelning och som har förutsättning för att fortsätta ge ut en stabil utdelning.

Det jag har tänkt att införa som krav är (1) minst 3% årlig utdelning (2) stabil underliggande verksamhet, dvs inga förlust år. (3) stark balansräkning, helst helt skuldfri.

Fördelen med den här typen av strategi är att man inte behöver fundera på när man ska sälja bolaget, det ska man aldrig, om inte något väldigt väsentligt förändras. Förhoppningsvis kanske bolaget även växer med någon eller några procent per år, vilket gör att utdelningen med tiden växer.

Kanske inte direkt raketforskning och de flesta börjar nog med den här typen av strategi, men bättre sent än aldrig.

Jag har redan nu gått från ord till handling och köpt på mig 36st H&M-aktier på en utdelning på 3,5%. Fler köp kommer nog att följa vad det lider. Har ni några tipsa på andra bolag som uppfyller mina kriterier?  Clas Ohlson funderar jag själv på att lägga till.

Investeringskriterier - Krav eller önskemål?

Alla vi som hållit på med aktier och investeringar i bolag ett tag brukar genom året arbetat fram ett antal investeringskriterier som stöd i köpprocessen. Det är inte alltid man följer de slaviskt, men någon typ av ramverk eller kriterier brukar vara vanligt. Ibland kan de vara formaliserade, som hos Graham (notera ordvitsen!), och ibland kan de vara mer holistiska som hos Lynch. Jag själv har faktiskt olika kriterier beroende på vilken typ av investering det är. I stora drag har jag historiskt investerat i tre olika kategorier: Fast growers, Turn arounds och Asset plays.

Fast Growers
När det gäller Fast growers letar jag efter bolag med runt p/e 10 i värdering, helst helt skuldfritt, och med ett underliggande organiskt tillväxt. De bör aldrig under de senaste åren ha gått med förlust. Storleksmässigt ska de vara små, men inte för små, d.v.s. ha ett market cap under SEK 500 miljoner.

Turn arounds
Här letar jag efter industrier i kris, men vars produkt är ständigt efterfrågad. Exempelvis matvaror, el etc. Här spelar aktiekursutvecklingen en väldigt stor roll, med logiken; ifall någon har varit beredd att betala 40 miljarder i värdering för det här bolaget som tillhandahåller matprodukter lär någon åter igen i framtiden vara beredd att betala det, förutsatt att de är på samma marknader som tidigare.     

Asset plays
Fortum var en typ av asset play. Där man kan identifiera tillgångar som är större än vad de ser ut. En mer formell asset play är att försöka hitta net-nets eller bara aktier utan större skuldsättning som handlas under eget kapital.

Min erfarenhet är att Fast growers är den bästa kategorin. I nuvarande värderingsklimat är det dock svårt att hitta den typen av bolag och nackdelen med Fast growers är att de löper en större risk att gå i konkurs, alt. stora vinstras, då de blir utkonkurrerade av större bolag eller marknadstrenden de växt på förändras.

Hur ser ni på saken? Vad använder ni er av för kriterier? Är de alltid universella eller ändras de beroende på typ av investering eller bolag?